Älskling?

Jag tror nog att vi i vår lilla familj, som består av mig och Mattias, lever vi efter mottot att man ska inte säga nej utan att det är klart att vi ska försöka. Går det sedan åt skogen så har vi i alla fall försökt. Att vi sedan hoppar på saker utan att egentligen riktigt tänka efter är väl kanske lite väl vågat ibland... Men det har ju hitentills gått bra.



När jag frågade Mattias om det var dags att säga att vi faktiskt var tillsammans (efter ca 6 månander) och att vi kanske skulle fundera på vart vi var på väg fick jag till svar - Du har ju mer bråttom än travhhästarna som galopperar!!! Som tur var fick jag honom att galoppera med mig och nu står vi här idag.



Mattias överraskar mig ofta idag med helt galna idéer där jag numer får säga - Låter som en kul idé, kan vi titta på den lite längre fram ;) Man får ju inte hämma honom i hans kreativa skapande. Nu låter det kanske som om att det är han som gasar och jag som bromsar men så är det inte....

Vi lever bara en gång och mitt motto är att jag vill bara ångra det jag inte gjort och inte det jag faktiskt vågade göra. Och varför skjuta upp det du kan göra idag till en annan dag? Du vet ju inte om du får uppleva den dagen...


Men åter till pepparkakshuset. Tredje gången han frågade om VI (jag) inte skulle baka ett pepparkakshus så sa jag ja. Hans nästa kommentar var - Det måste vara i rätt proportioner... Jag tror att det egentligen var de orden som fick mig att gå igång. Att få utmana mig själv i något som jag inte kan något om. Att göra en ritning i rätt skala av vårt BRUS-hus. Det tog enormt med tid , som det oftast gör när man försöker för första gången, men jag gjorde det och känslan när man vågade göra man varit rädd, orolig, nervös inför, är fantastisk.